Vindkraftsatsning omöjlig

utan förnyad energipolitik

 

Utan en ny politik och kraftfulla infrastrukturinvesteringar riskerar de som satsat och satsar på vindkraftverk mycket stora förluster. Den nuvarande utvecklingen och politiken leder, vilket tidigare påpekats på denna sida, till en betydande överproduktion av el i Sverige utan att det finns infrastruktur för att kunna exportera överskottet.

 

Normalt sett är infrastruktursatsningar ett av industrisamhällets bästa redskap för att skapa sysselsättning och långvarig tillväxt i en period av lågkonjunktur och recession. I det avseendet, liksom klimatmässigt, ligger en satsning på fossilfri elproduktion just nu helt rätt i tiden.

    Thomas Karlsson och Thomas Sandberg införde den 10 november i denna tidning en debattartikel med rubriken ”Överskott och nätkapacitet är våra största elproblem”. De varningsord de framförde för inte förklinga ohörda och måste leda till en kraftfull omläggning av svensk energipolitik. De pekar på att elproduktionen i Norden, med nuvarande utbyggnadsplaner, kan komma att öka med ca 20 %, från cirka 400 TWh till cirka 480 TWh till år 2025.

    I de nordiska länderna och inte minst i Sverige pågår kampanjer för att minska elanvändningen. Elvärme ersätts med biobränsle eller sparas med värmepumpar. Den recession vi nu gått in i kommer att innebära en minskad industriell elanvändning, risken är att en del av vår energikrävande basindustri slås ut för att inte komma tillbaka. Alltmer talar dessutom för att recessionen kommer att vara flera år framåt och att, när botten väl är nådd, uppgången blir mycket långsam. Det nordiska överskottet kan mycket väl bli 160 TWh i stället för 80 år 2025, som ju inte ligger mer än 17 år bort.

    De fyra centerpartistiska regeringsledamöterna, bland dem både miljö-, närings- och infrastrukturministern, målade upp sin klimatpolitik i en debattartikel i Dagens Nyheter den 15 november. De snuddade vid problemet, som avfärdades med att överskottet skulle användas till att köra laddhybridbilar.

    Idag vet vi ingenting om hur användbar batteridriften för bilar egentligen är. De litium-jon-batterier för ändamålet som finns i forskningslaboratorierna är för dyra, för tunga, för volymkrävande och tar för lång tid att ladda. Och även om hela fordonsparken skulle vara eldriven, och det är den knappast om 17 år, skulle det inte krävas mer än cirka 20 TWh för fordonen.

    Problemet är att det inte finns infrastruktur för att exportera vår överskottsel. Kapaciteten är helt otillräcklig. Det behövs nya linjer i Sverige, över Östersjön och genom norra Tyskland och Polen, där vindkraftutbyggnaden redan tagit den befintliga kapaciteten i anspråt.

    Elöverskottet i Sverige är redan ett faktum. Det behövs omedelbart kraftfulla åtgärder för att skapa överföringskapacitet. För detta måste förhandlingar genomföras med tyska och polska myndigheter och kraftindustri, pengar måste allokeras och arbeten komma igång. Det är bråttom. Vi talar om projekt som tar minst 10 år att genomföra.

    Vinden blåser inte alltid, vindkraften levererar över tiden inte mer än 25 – 30 % av sin teoretiska maxkapacitet. När det blåser svagt eller inte alls måste annan lättreglerbar kraft till. Vattenkraften är lämpligast för detta ändamål, men också här krävs investeringar för att på rätt sätt kunna utnyttja vindkraften. I många vattenkraftverk måste effekten höjas för att turbinerna ska kunna stannas när det blåser och ändå utnyttja vattenflödet maximalt när det blåser mindre. Även denna backup ställer nya krav på nätinfrastrukturen.

    Elcertifikat tilldelas under en period av 15 år den som startar produktion av ny förnyelsebar el. Det politiska systemet anger en andel grön el, som måste ingå i all elkraftförsäljning. Eldistributörerna handlar upp kvot på marknaden. Priset bestäms alltså av tillgång och efterfrågan, något som bär beroende på kvotstorleken, som beslutas politiskt.

    När man investerar i ett vindkraftverk är det för en period av 20 – 25 år framåt. Det rör sig om stora belopp. 10 MW kostar idag ca 140 Mkr. Intäkterna är beroende av elpris och vind, utgifterna är framför allt kapitalkostnader, d v s ränta och amortering. Just nu är elpriset och certifikatpriset på sjunkande, medan räntan är skyhög, särskilt illa eftersom inflationen antagligen uteblir. Ska det över huvud taget bli någon investering i förnyelsebar elkraftproduktion måste man åtminstone veta att den elmarknad man möter om 5, 10 och 20 år är tillräcklig och att certifikatmarknaden inte är för stor.

    Ren el är en förnämlig exportprodukt som Europa har stort behov av. Men om inte regering och riksdag omedelbart tar krafttag för att trygga en framtida marknad för svensk ren el är de investeringar som görs i dag högst osäkra. En ny blocköverskridande elenergipolitik som ger garantier för framtiden är förtvivlat nödvändig.

 

John Murray                                                                                  Kommentera!


                                                                                                   Tillbaka!